Nyckelpersoner har ordet och tycker till om Second Life...

[Svenskt Resurscenter / Nätverket SIP]

Steven Looby / Stefan Johansson
Hypen kring Second Life är över och nu är det Facebook som gäller. Bakom oss har vi nio månader av aktivit arbete i Second Life. Det har varit kul och givande men det har tagit mycket tid och energi. Genom Second Life har jag mött otroligt mycket personer som jag annars aldrig skulle ha träffat. Genom Second Life träffade jag i verkligheten nya personer i Helsingborg, Malmö, Stockholm, Jönköping och USA. Jag har också gillat att kommunicera allmänt på personer som jag bara mött digitalt. Nu när Hypen är över så kan man enklare se vad Second Life är för något och hur man kan använda det. Det är en väldigt intressant och bra plattform för människor att mötas i en helt ny miljö. Det är bara lite tråkigt att tekniktröskeln är så pass hög som den är. Det gör att ovana datoranvändare aldrig har någon chans att ta sig in i denna världen och skulle de ta sig in så krävs det mycket för att de ska stanna kvar. Under min tid i Second Life har jag sett olika saker växa fram och vissa har dött ut och andra har stannat kvar. Den svenska delen i Second Life tycker jag fortfarande är rätt mager. Det finns i princip bara några enskilda personer som byggt upp olika saker och som driver dem framåt. Det hade varit roligare att se mer stabila underifrånverksamheter växa fram men jag tror att tekniktröskeln och att det tar mycket tid orsakar det största motståndet. Jag har också svårt att se det kommersiella värdet i Second Life för en enskild person. Det kräver oerhört mycket att skapa en verksamhet i Second Life och för att få den att generera intäkt. Det går men det är mycket svårt. Det allra största värdet med Second Life är helt klart det sociala. Det är mycket mer givande att kommunicera via en 3D-chat än en vanlig textchat. Det kanske tar lite längre tid genom att man ska vara artig och ta hänsyn till förflyttning och hur nära man står och liknande men det är ändå ett oslagbart mervärde. Så nu är det dags att ta nästa steg i utvecklingen och se vart det leder. Kanske behöver man bredda sig till flera 3D-världar. Kanske är det inte Second Life som är den bästa. Kanske ska man även titta på integreringen med andra digitala plattformar där ute på nätet. Tiden med Second Life har så här långt varit intressant, inspirerande, kul, givande, utvecklande och jag hoppas nästa arbetesfas blir på samma sätt.

Tam Wyler / Tomas Forsman
Jag hittade snabbt tre stora styrkor med Second Life och senare även tre stora svagheter. Styrkorna är anledningen till att så många har provat plattformen, spenderat en stor mängd pengar på den och även att så många fastnar och fortsätter använda Second Life varje dag.

Den första punkten som lockar många användare är pengar. Möjligheten eller lockelsen att tjäna pengar skapar samma hype som en guldrush. Inte alla som följer med är lockade av att tjäna pengar men att lockelsen finns där skapar en ström av besökare. Jag vet inte hur många gånger vi svarat på frågan ”hur tjänar man pengar?” från användare som just öppnat ett konto. Möjligheten till entreprenörskap leder även in på nästa punkt.
Kreativitet! Användare skapar allt. Du kan bygga hus, skapa dina egna kläder, ändra ditt utseende nästan hur du vill och om du är tekniskt lagd så kan du skripta avancerade funktioner. Det finns en mängd olika sätt att få utlopp för kreativ energi oavsett om du är entreprenör, programmerare, konstnär eller musiker. Nästa gång du deltar i en stor fest så kan du fundera lite på att en entreprenör har anordnat den, någon har fått konstnärligt utlopp i designen och någon får musikaliskt utlopp genom att spela live musik eller agera DJ. Dessutom ger festen tillfälle för punkt 3.
Det som får de flesta att återkomma dag efter dag är social interaktion. Hela plattformen är uppbyggd för att du ska ha möjligheter att skaffa vänner på olika sätt och interagera med dem. Dets om skiljer Second Life från andra kommunikationsplattformar är möjligheten att göra en stor mängd olika saker medans man kommunicerar. Det kan vara allt från att gå ut och dansa till att bygga ett 1700-tals slott tillsammans.

Alla tre styrkorna agerar tillsammans för att skapa en intressant upplevelse för användarna. På samma sätt som styrkorna riktar in sig på användarna så är svagheterna centrerade runt utvecklare och kommersiella intressen. Dessa svagheter kan hindra Second Life från att bli den plattform som många hoppas att det ska bli för ett internet i 3D.

Den första punkten som kan vara ett stort problem är pengar. För att använda pengar i Second Life så växlar du först din valuta till LindenDollar. Problemet med detta är att du då betalar en växelkurs till LindenLab vilket betyder mindre inkomst om till exempel Amazon skulle vilja sälja böcker inne i Second Life. För att kunna användas utan problem utav stora företag inom försäljning behövs att de kan sälja direkt i valfri valuta.
Begränsningar på innehåll. Då alla servrar ligger i USA begränsas innehålet i Second Life skarpt av amerikansk lagstiftning. Till exempel kan inte engelska företag ordna kasino verksamhet på grund av amerikansk lagstiftning om kasinoverksamhet på internet. En internationell standard kan inte vara beroende av ett lands lagar. Inte heller kan någon standard vara beroende utav ett företags åsikter. Som det är nu så kan LindenLab ändra sin TOS när de vill och begränsa dina möjligheter att använda Second Life som du vill. Detta leder till punkt 3.
Serverkoden ägs av LindenLab. All utveckling av grafik avgörs av ett företag. Att släppa klientkoden fri var bara av marginell betydelse då det inte ändrar innehållet. För att vara plattformen för det framtida 3D-internet så behövs att utvecklare ges fria tyglar. I en jämförelse med www kan vi se att utvecklingen letts framåt utav satsningar som Flash, Java, XML, CSS, ASP, PHP och många andra. Om ett företag kontrollerat vilka utvecklingsplattformar som gick att använda så skulle vi inte varit där vi är idag.

Som slutsats kan jag säga att jag tror att vi inom kort kommer att se flera plattformar som liknar Second Life och jag tror personligen att det kommer vara en open source satsning eller ett samarbete mellan flera stora företag som kommer bli den plattform som kommer ses som Internets nästa steg. Tills det händer så finns det stora möjligheter att förbereda sig med hjälp av Second Life.

Sofie Leckrone / Sofie Sjöstrand
Second Life har varit en superspännande arena för mig som grafisk designer. Det har varit "som en helt ny värld" ;-) att experimentera i med form, färg och budskap.

Jag skulle verkligen rekommendera andra som arbetar med marknadsföring och kommunikation att testa att arbeta i Second Life. Att marknadsföra i en 3D-värld är helt annorlunda, har vissa begränsningar och samtidigt tusen nya möjligheter.

Utöver detta har jag verkligen uppskattat att på så kort tid få träffa så många olika typer människor. För mig skiljer sig detta mycket från klassiska communities och webbforum där man ofta samlas kring ett gemensamt ämen och ofta har liknande värderingar. Aldrig för har så många personer med så vitt skilda bakgrunder samlats på en och samma plats. En verkligt spännande mix som resluterat i helt oväntade möten och väldigt intressanta diskussioner.

Mia Joffe / Maria Johansson
Mitt intresse i Second Life har framför allt handlat om att undersöka 3D-plattformen. Jag har ingen bakgrund som digitalt aktiv genom spel/communties och aldrig tidigare besökt någon 3D-värld. Det var därför både mycket spännande och svårt projekt för mig.

En av de saker som jag ser som roligast med SL är just att det bygger på människorna i SL och att det många sätt också fungerar som i den fysiska världen. Alltså att man integrerar med människor och följer sociala vett och etikett. Det är dock mycket enklare att ta nya kontakter och börja prata med människor digitalt i SL eftersom det är det som syftet med Second Life.

Som 3D-platt form har SL varit väldigt intressant och det har varit otroligt roligt att arrangera verksamheter i form av diskussionsträffar och föreläsningar. Uppslutningen har varit bra och det är roligt att se att personer deltar engagerat på träffarna. Genom att satsa på utbildningar i 3D-världar når du personer som du normalt sett inte kommer i kontakt med. Att kommunicera genom textchatt på diskussionsträffar fungerar bra och allt material kan enkelt sparas för dokumentation.

I och med att plattformen bygger på integration mellan människor så kan man konstatera att alla fina stora byggen som efterliknar en fysisk byggnad inte fyller någon funktion om de inte har ett innehåll. I SRC har vi framför allt fokuserat oss på innehållet och att låta människor får plats och utrymme. Det tror jag är nyckelfaktorn.

SL kräver energi och tid från dig. Lägger du det kan du få ut mycket tillbaka. Ingångströskeln är ganska hög (tekniskt och engagemangsmässigt) så det är bra ifall du har personer runt omkring dig som du kan supporta dig vid uppstart. Önskar du som organisation få dina medarbetar att använda SL som text digital utbildningsplattform så är det viktigt att du är medveten om just detta.

Taky Tamura / Hanna Pettersson
Efter mitt engagemang i Second Life så ser jag det som att det kan funka som en bra plattform för kommunication och verksamhet. En del som jag ser som återkommande när man har jobbat med det är att man hela tiden måste vara inloggad och aktiv för att få något ut av det. I den miljön blir det väldigt synligt direkt om man slutar vara aktiv som arrangör och detta tar mycket energi och tid. Med detta inte sagt att man inte ska vara i denna eller andra 3D världar, utan att man om man verkligen vill satsa på att vara med där inne har ett mål och syfte med sin närvaro.

[Studieförbundet Vuxenskolan]

Eva Odelius-Hennvelt
När vi (SV och Frizon)först klev in i SL såg jag plattformen som en bra marknadsföringsarena för att kunna nå en ny målgrupp. Att det sen har skapats så mycket verksamhet inne i SL är spännande och ger oss en ny dimension att arbeta utifrån när vi tittar på möjliga vägar att fortsätta utveckla folkbildningsverksamhet som är attraktiv för unga och nya målgrupper.
Mycket intressant är de kontakter som knyts i SL och som fortsätter i verkligheten för att skapa ny verksamhet, projekt mm.

Även jag tycker att just underifrånprocessen - att deltagarna är med och utvecklar verksamhet som de själva vill vara en del – är en viktig del . Så borde folkbildningen mer fungera i verkligheten också. Genom SL ser jag möjligheter i att hitta nya former för det vi inom folkbildningen kallar flexibelt lärande, där verksamhet sker på distans via dator. Att både se personerna på plats och att kunna kommunicera, utveckla sig själv, förmedla kunskap till varandra ger det flexibla lärandet fler dimensioner och blir mer kreativt att arbeta med. Man känner sig mer närvarande i en verksamhet där man ser och kommunicerar med övriga deltagare än när man bara använder skriftlig kommunikation.

Negativt är den uppenbara svårigheter med att ta sig in på SL om man inte är van vid den här typen av teknik. Det gör att verksamheten inte blir tillgänglig för alla. Förhoppningsvis kommer nya plattformar att utvecklas som är lättare att använda men som innehåller samma spännande interaktiva miljöer. Men i väntan på det kommer vi att lära oss en massa genom utvecklingsarbetet i SL.

Kenneth Kajander
Jag har besökt SL till och från, mest svenskrelaterade simmar. Jag har även funderat på SL från folkbildningens perspektiv som en möjlig plattform för olika evenemang. SL är en underhållande miljö, roligt att besöka och en miljö där det är lätt att skapa kontakter. I en jämförelse med andra plattformar så kräver SL en närvaro i realtid för att vara attraktiv. Så länge det finns folk och du hittar rätt sammanhang, som kan vara lite svårt för den oinvigne, så är SL toppen. Nu har intresset efter första hajpen lagt och det är något avslaget på sina ställen.
Spännande, kreativta miljöer och kontakter om man lyckas orientera sig rätt, även mycket skräp som på "vanliga" webben. Etableringern kräver en genomtänkt förhållning och en frekvent benanning är förutsättningen.

[Andra insatta och betydelsefulla personer]

Ika Cioc / Pia Widegren
Second life har gett mitt ”Internetliv” en ny dimension. Jag har tidigare chattat en hel del på IRC och i java-chattar och även deltagit i många olika communities. Det som är nytt med den här formen av kommunikation är ju det synbara, eller åtminstone det man tror sig se. Man kan visuellt se en avatar och förhåller sig till den, oftast utan alltför stort intresse av hur den som finns bakom avataren ser ut. Däremot är man förstås intresserad av människan bakom, personligheten bakom, avataren.

Jag tycker inte SL har något med spel att göra, för mig är det snarare en community, där man har fått en ny dimension, i 3D. Man interagerar på ungefär samma sätt, men man är mer närvarande. Man ser att personen just nu är på plats, det gör man inte på samma sätt i en community.

Jag är ju från början här för att jag har ett stort intresse av att ta reda på vad som händer på nätet, och jag föreläser om vad barn och unga gör på nätet i mitt vardagliga liv och vill därför gärna utforska nya företeelser på nätet. Här inne har jag inte hittat de unga, och det av flera orsaker. Den första orsaken är ju att man skall vara 18 år för att vara inne i Second Life, men det finns ett SL Teens för de som är under 18 år. Det är inte alls lika populärt. Den andra orsaken, som jag tror är det största hindret handlar om att de unga inte alls tycker att SL ser intressant och spännande ut. De vill ha häftigare saker än så. De kommer ur en värld med spel och annat med bra grafik och tycker då att SL är för segt och de har ingen översyn med lagg och andra svagheter som man ofta råkar ut för i SL. Det här attraherar inte dem alls.

När 3D-världen klarar av att lösa sådana problem så kommer de säkert. Det är inte alls säkert att den lösningen kommer att heta Second life.

Vad gäller Svenskt Resurscenter så måste jag säga att jag är mycket imponerad över vad Nätverket SIP har gjort. Både gällande uppbyggnaden av SRC, men även av arbetet under tiden vi hade alla aktiviteter. De har varit smarta och sett till att knyta olika personer till sig för att få hjälp. De har hela tiden lyft olika personer och visat dem vägen, utan att göra allt arbete själva. Det är ett exempel på sann entreprenörsandra.

Nu gäller det att snabbt ta nästa steg, innan alla entusiaster hinner fastna i andra projekt!

Satorin Vacano / Fredrik Almryd
Det var efter en artikel i DN den 4 januari som mitt nya andra liv började. I tidningen berättades det om en spännande 3D-värld med massor av möjligheter. Redan tio minuter senare hade jag registrerat ett konto med namnet Satorin Vacano. Namnet Satorin har hängt med mig som ett alias i olika sammanhang sedan jag upptäckte Internet för 12 år sedan så det valet var enkelt. Vacano – efternamnet på min avatar tog lite längre tid att välja bland de alla förutbestämda som man fick välja mellan. Vacano kändes coolt, vilket var bra eftersom jag kände för att vara just en cool kille i mitt nya liv. Utseendet följde namnet vilket gav min avatar ett punkigt utseende där förebilden var Sid Vicious från Six Pistols.
De första stapplande stegen tog man på ett ställe som kallades för Help Island vilket var precis vad det låter som – ett ställe där man får hjälp och vägledning innan man skulle ge sig ut i stora Second Life – en form av körskola.
Efter en liten stund tänkte jag bara, detta kommer jag aldrig att fixa.
Men det gjorde jag.. Det nya livet som öppnade sig var otroligt spännande och man ville bara utforska mer och mer. Snart förstod man att SL var i mångt och mycket ett socialt spel.
Man märkte snabbt att det fanns så mycket intressanta människor därute som man sprang ihop med och snackade bort några timmar med. En av dessa har kommit att bli en mycket fin och nära vän. Man kunde sitta i timmar på hans veranda och bara prata om allt mellan himmel och jord. Hela tiden dök det upp nya intressanta människor som slog sig ner och föll in i samtalet.
När man upptäckt denna underbara värld ville man bara sprida budskapet om den. Jag startade en blogg där jag på ett humoristiskt sätt gjorde en reseskildring i denna fiktiva värld. Detta räckte inte – jag ville mer. Med mycket slit och många huvudskakningar från mina kollegor hade jag tillslut gjort ett TV inslag för TV4 om Second Life.
Folk i min omgivning förstod nu mera vad detta handlade om. Vadör mystisk plats som jag tillbringade nätter och dagar på. Vad för folk som där fanns att möta.
Jag var fortfarande inte nöjd. Jag ville mer och då är SL den perfekta platsen. Platsen där nästan inget är omöjligt. Jag fick en förfrågan av folk från organisationen SRC om jag inte kunde driva en media satsning. Som så många andra som tänker fel gjorde jag även det. Jag hängde upp mig vid byggnader. Så är det ju i det verkliga livet, där man måste först ha en lokal sedan skapar man. I SL är det bättre att göra tvärt om börja med idéen. Återigen var det min gode vän med altanen.
”Satorin starta en tidning!”
Men jag kunde ju inget om det. Hade aldrig sysslat med tidningsjournalistik. Visserligen skulle tidningen handla om något som låg en mycket varmt om hjärtat nämligen SL.
”Men varför jag?”
”Du får saker att hända runt dig. Du sprider energi till andra”, sa han. Som om jag var någon slags Mesias. Nej det var inte det han menade förstod jag ju. Det låg lite i det han sa. Mitt sätt att ta folk som jag lärt mig i RL funkade lika bra i SL som det gjorde i RL, kanske tom bättre i vissa fall eftersom alla slänger sina titlar och gamla liv bakom sig. Där mitt ibland dem dyker det upp en lång yngling med spretig frisyr med ett kaxigt sätt men med humor och hjärtat på rätt ställe som säger de där lite peppande orden.
”Wow, vad gör du? Berätta för mig? Osv”

I SL har jag stött på så många trevliga och intressanta människor som gör att man börjar misstänka att något lurt ligger bakom. Man kan tro att SL har en dold magnet som drar till sig intressanta människor med stort kunnande och intelligens. Cream ala Cream som min fransk-svenske vän en gång beskrev folket i SL. Och det är sant fr var hittar man så mycket hjälpsamt folk som med glädje delar med sig av sitt kunnande?
Vilka visioner har jag då för framtiden i SL? Efter att ha varit med och arrangerat en modevisning med SL-designers och modeller kastade jag blickarna snabbt vidare på en SL-fotbolls landskamp mellan Sverige och något värdigt motståndarlag.
Längre fram är en IN OFF i SL Nobelprisutdelning som skall arrangeras av Svensk grupp där jag och Petgirl fått i uppdrag att hitta på passande kategorier samt pristagare under en pampig cermoni.

Ja vad vill jag då ha sagt med detta? Jo att inget är omöjligt i SL om man bara vill och ger sig fasen på det. Vägen dit kan ju vara lite krånglig.

Zaryna Zapedzki
Jag har varit med i Second Life sen 11 februari 2007 och har skapat mig ett andra liv där. I första fasen lärde jag mig navigera, vilket var oerhört lätt. En knapptryckning bara så hamnade man precis där man ville. Jag spelade mycket Slingo och det var kul då jag gillar spel. Men jag vann inte särskilt mycket.
Min andra fas tillbringade jag med att söka en bra tomt där jag kunde sätta upp ett hus och liksom boa in mig. Jag provade flera ställen och många hus innan jag hittade dit där jag bor idag. Jag var också mycket på SRC och engagerade mig i olika grejer. Var på föreläsningar och konserter. Jag lärde känna en hel del människor och många har jag kontakt med fortfarande.

Under sommaren har jag väntat på att allt ska komma igång efter semestrar och tänkt att nånstans ska jag väl passa in. Men nu har jag fått upp mina blå och har äntligen fattat att jag måste nog göra nåt själv också och inte bara hoppas på att kunna hänga med andra. Jag gillar att bygga, har provat på kläder, möbler och hus. Att göra kläder var inte min grej, men däremot gillar jag att bygga både hus och möbler och har gjort en del redan. Nu håller jag på att lära mig om att sälja det jag gjort. Det får ta den tid det tar innan jag är redo. Jag tycker det är kul och känner inspiration.

Det jag har kommit fram till är att det funkar inte med att bygga upp öar med en massa grejer på och sen tro att det fungerar av sig själv. Man måste involvera avatarerna som ofta befinner sig på ön, annars blir det ganska dött. Är man bara några få i projektet så står det still när inte dom där få är närvarande, så är det bara. Och det är därför öarna är folktomma för det mesta, eller dom som befinner sig där står och hänger nånstans.

Cez Writer / Cecilia Wisén
Det var en kall februaridag som jag provade SL för första gången. Låg hemma sjuk, läste Svenska Dagbladet på nätet och hittade en artikel om en svensk ambassad i en virtuell värld. Second Life.
Som den gamla datornörd jag är var jag såklart tvungen att prova. Laddade ner programmet i ett huj, loggade in och tog mina första stapplande steg som avatar.

I början ägnade jag mig mest åt maphopping - dvs, jag tog fram kartan och klickade på de ställen där det var mycket folk. Detta resulterade i att jag hamnade på de mest märkliga ställen, varav många hade betoning på porr. Porr har aldrig varit någonting som tilltalar mig, vilket gjorde att jag raskt teleporterade mig någon annan stans. Många minutrar (som senare blev till timmar) ägnades åt att lära sig programmet - att kunna flyga kontrollerat, lära mig hur man tjänar pengar, hur man shoppar. Förr eller senare började jag söka mer seriöst efter ställen där jag skulle kunna trivas. Jag fick favoriter bland alla dessa tusentals simar, dit jag återvände och där jag hittade vänner.

Det tog inte lång tid innan jag var fast. Inte för porren, inte för kommersialismen, utan för människorna. För mig har det speciella med Second Life alltid varit de människor som finns där. Bakom varje avatar finns en person, med själ, hjärta och tankar - och möjligheten att lära känna alla dessa människor tilltalar mig enormt.

Så kom hypen. I svensk media och i utländsk media. I tyskland grävde man upp en pedofilskandal som kom att dominera deras tidningar en vecka eller två, medan varje svensk tidning hade en reporter som gjorde ett reportage inifrån SL. Reportagen var halvdana sådana som oftast präglades av en stor misstänksamhet mot både mediet i sig och de människor som finns här.

Hypen förde både gott och ont med sig. Gott i form av fler människor som med öppna, nyfikna ögon utforskade SL och allt vad det innebär. Ont i form av missriktad mediabevakning som gjorde sitt bästa för att såga SL vid anklarna utan att sätta sig in i vad SL är. Ont i form av halvhjärtade satsningar från företag som inte riktigt förstod SL eller dess möjligheter, utan bara ville hoppa på tåget innan det hade gått.

En av de mer positiva satsningar stötte jag på någon gång under våren, i form av SRC - Svenskt Resurscenter. En sim driven av det kreativa gänget bakom Nätverket SIP, en sim som raskt blev ett andningshål för oss som faktiskt ville utnyttja Second Lifes möjligheter. Där ordnades föreläsningar, informationsmöten och kurser, som uppskattades enormt både av mig och mina vänner.

Second Sweden var för mig också ett lyft. Ett gäng simar om allt som är svenskt, ett ställe som blev en naturlig samlingsplats för oss svenskar. För mig som varit mest på utländska simar innan kändes det jätteroligt när Second Sweden utvecklades och drog till sig större och större publik. Det var superkul att äntligen få träffa fler landsmän, få använda sitt eget språk och knyta kontakter med människor över hela landet.

Men visst, SL är ingen dans på rosor. Det finns nackdelar. Griefers som gör sitt bästa för att förstöra, drama som får vänkretser att vändas upp och ner och människor som inte är den de utgett sig för att vara utan gör sitt bästa för att luras och bedra andra. Den snabba utvecklingen av SL har dessutom bidragit till att systemet varit väldigt instabilt under perioder, och laggen har legat som en tjock sörja över hela SL och gjort det svårt att överhuvudtaget kunna ta sig någonstans. Och såklart - porren. Porren och alla sexuella avarter man möjligtvis kan komma att tänka på blomstrar i SL - vilket i och för sig inte är särskilt konstigt eftersom porrindustrin alltid varit bra på att snappa upp nya medier och använda dem.

Efter snart 8 månader i SL har naturligtvis nyhetens behag lagt sig. Jag har sett simar komma och gå, ställen öppnas och stängas och mött avatarer som stannat eller lagt av. Samtidigt slutar inte Second Life att förtrolla mig. Det är något med alla de möjligheter man kan använda SL till som får mig att logga in kväll efter kväll, får mig att stanna i den här virtuella världen. Inte för att mitt verkliga liv är tråkigt och innehållsfattigt, utan för att mitt riktiga liv får en extra krydda av mitt virtuella. Jag behöver inte ägna mig åt de dåliga sidorna av SL utan välja det som ger mig något, som tillför mig något.

Används SL rätt tror jag att det kan utvecklas till ett fantastiskt medie där människor kan mötas och utbyta erfarenheter. Väljer Linden Lab rätt väg, kan vi se en enorm utveckling i SL framöver. Redan idag har flera universitet simar i SL, företag är aktiva och visar nya produkter, musikscenen blomstrar och fler och fler artister hittar hit. Jag hoppas att den utvecklingen fortsätter, isåfall är jag här för att stanna.

Tillbaka